Godmorgon gott folk. Den senaste timman under denna soliga och otroligt härliga onsdag, har jag både varit ute på en liten solskenstripp liksom klurat på livet. En av de tankar som aldrig riktigt rann ut ur mitt öra, var hur vi svenskar i regel ter oss mot främlingar. (Med främlingar menar jag alla de som slopas bort och som vi inte stannar till och pratar med på stan). Det är bra konstigt egentligen. Att vi hellre står upp i en folktom buss istället för att slå sig ner bredvid någon vi inte känner. Eller delar några enkla och trevliga meningar med någon i busshållskuren. Bara en sån enkel sak som att säga snälla saker och komplimanger till andra, är vi urdåliga på. Varför är det så egentligen? Varför är vi så inskränkta, inåtvända och tråkiga? Jag vet inte om jag är bättre. Men jag är en väldigt sällskapssjuk person. Vilket innebär att om jag är och har varit ensam (eller tyst) en allt för lång stund, börjar jag per aotumatik att prata med vem som helst. Jag kan slänga ur mig Åh, vilken snygg tröja du har till någon förbigående på stan, ge min hand till en äldre dam eller varför inte bjuda tjejerna intill mig på klipporna på jordgubbar, som jag gjorde igår. Varje gång blir den man möter lika chockad, rent ut sagt. Sen kan man lite lätt skymta både det ena och det andra i deras ögon. "Är hon sarastisk?", "Shit, vad obeaglig hon är, vad gör hon?", "Jag vill inte prata med dig", "Gå härfrån", "Varför sitter du bredvid mig? Det finns ju plats där borta". 

Jag blir så trött. Givetvis inte för att alla inte är lika påflugna och jobbiga som mig, utan för hur vi dag in och ut bemöter våra medmänniskor. Ett enkelt och varmt leende kan ju räcka ibland. Men oftast, kan vi inte ens bjuda upp till ett sådant. Varför är det så läskigt att vara trevlig? Nu får jag säkert ett motargument med att "Men, jag är ju blyg". Jo, men hur konstigt är det då att man blir/ är det, när vi växer upp i ett så kallt samhälle? Visst, alla ska sköta sina egna liv till punkt och pricka. Men några instickare om dagen i en främlings liv kan väl inte skada. Jag tror vi missar så otorligt mycket på det. Att inte våga prata med herren bredvid oss på bussen eller den välklädda damen i busskuren. 
 
Igår satt en ensam Linn på klipporna vid Saltholmen, hon krävde inte en lång diskussion om hennes barndom eller hjärtesorger. Allt hon ville ha var att få byta några ord. Så hon gick fram till de jämnåriga tjejerna som låg tre meter bort. Hon hade köpt sig några fina svenska jordugbbar, som de flesta tycker om. Hon tänkte, men om jag bjuder, då blir de glada och då kanske de säger något trevligt tillbaka. Så, Linn staplade sig fram och erbjöd de varsin stor jordubbe. De blev snopna, sneglade lite konstigt på henne, men tog varsin och tackade. Vände sig sedan om, åt de fina jordgubbarna och låtsade sedan som ingenting hade hänt. Linn däremot gick ensam tillbaka till sin del av klippan, lite besviken och satte sig. Hon tittade ner i jordgubbarna i lådan som blivit färre. Skämdes en aning, tog en gubbe och kände smaken av en bitter förlust. Det mina vänner, är inte ett Sverige jag vill leva i. 






 
Bläddrar bland solblekta blad. Liksom trotsar tid och rum. Det är svårt att ibland begripa. Svårt att förstå. Att du av alla dessa vandrande själar skulle gå förlorad. Det är som en skugga som rör sig runt mig och när den väl kommer ikap, fylls hela huvudet med frågetecken. Som jag själv inte vet svaret på än. Andra dagar rör den sig långt bort och blir inte mer än bara ett minne blott. Som det aldrig ens fanns. Som du aldrig ens fanns. Du av alla människor. Med ett skratt och ett humör som gång på gång kunde värma upp mina frusna ådror. Ibland krävdes det inte så mycket av oss, ett samtal bort eller en text, kunde räcka nog. Dagar kunde passera förbi, men vi visste ändå. Numera rinnner vattnet genom våra händer och dunstar bort. Du av alla människor. Vi delar inget mer än en solskenshistoria som övergick till ett sorgset regn. Inget mer än osäkra blickar och halvdana leenden. Inget mer än besvikenhet och oförståelse. Du. Av alla människor. Hur kunde du gå förlorad.
 
Hämtade bild från april, två år bakåt i tiden.







Det kan du väl inte gå. Du blir inget på mediaprogrammet. Just de uppmuntrande orden möttes jag av både vuxna och vänner innan vad som tycks vara, livets viktigaste beslut- nämligen gymnasievalet. Givande samtal med Vasaskolan dåvarande CYO gjordes också. Hon sa kort och gott att mina dåvarande drömmar om att bli journalist, aldrig skulle gå i uppfyllelse. Mina betyg från nian, var alldeles för låga för att söka in på en Journalisthögskola med. Det tog mig ett tag att fatta om hon var seriös, men när hon ringde upp Göteborgs Universitet för att diskutera kring mig med dem. Insåg jag att hon faktiskt var det.

Vänta lite nu, tänkte jag, ska jag inte gå gymnasiet först? Hur som helst känns det fel att jag, Linn Carlsson på nitton år ska dela med mig av mina erfarenheter, när jag precis gick ur skolan. Men det tänkte jag göra ändå. För jag känner att jag har tillräckligt mycket skinn och tillräckligt många fräknar på min näsa för att göra det.


Jag har alltid haft ett kreativt sinne och tycker om att skapa. Klyschigt sagt. Jag vet. Men allvarligt talat, så har jag svårt att välja vad som är roligast och har därför alltid varit en mångsysslare. Skriva, fota, filma och designa. Ja, jag får egentligen inte nog av något av det. Därför kändes media rätt för mig. Jag ville ha tre roliga år på gymnasiet. Jag är en typisk mediaelev, som är helt värdelös på grafer och addition.

När jag klev in i korridorerna på mediaprogrammet första gången, gjorde jag det med tusentals med fördomar och en taskig inställning. De första veckorna tyckte jag var ett helvete. Inte på grund av de olika ämnena. Utan för att jag tyckte att alla andra elever var så otroligt konstiga. Det var estetiskt folk i sitt esse. En individualism jag aldrig varit med om tidigare. Jag vet inte hur många svordomar som flög ur mig varje dag när jag kom hem. Men efter några veckor planade det ut och i slutet av min gymnasietid är det just den erfarenheten - som fått mig att växa mest. Vikten i att man ska respektera människor för deras olikheter. Respektera de för att de vågar välja sina egna vägar. Tråkigt nog är så otroligt många, unga som äldre som blir så påverkade av vad andra säger åt de att göra. Jag hade flera vänner i högstadiet som ville gå media, vars föräldrar inte lät de. För att gå på samhäll, leder säkert till större försättningar i livet.

Och jo, man kan visst bli någonting efter media. Det är inte bara en kunskap inom de olika ämnena. Utan en sådan stor människo – och kommunkations förmåga. Jag skulle absolut säga att jag skulle kunna bli precis vad vill. Bara jag vill det. Även fast jag gått på media. Vid nitton års ålder har jag gjort en fotobok på 100 sidor där 32 avklädda kvinnor i åldrarna 18-90 år medverkade. Jag har även tack vare mina praktikplatser under sista läsåret fått jobb. Dels på Skövde kommun, under Ung i Skövde och vår ungdomsstrateg. Under andra året började jag även skriva och fota för ungdomssidorna i Skaraborgs Allehanda, och har jag nu även ett vikariat och frilansar där. Och sist men inte minst, är jag även en egenföretagare som porträttfotograf.


Visst. Jag kanske inte har fått ett nobelpris än eller slått igenom utomlands. Men om någon idag skulle säga att jag inte blev något eller kommer bli, vet jag inte vilken verklighet de lever i. Det handlar inte om vilket utbildning man väljer och speciellt inte under gymnasiet. Jag är väl medveten om att mediabranschen är svår att lyckas i. Men i slutändan handlar det bara om vilket driv man har och vilka beslut i livet man vågar ta.

Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor. Men jag ska sikta högt och om jag inte når till stjärnorna, får jag väl landa på månen. För varför ska man alltid ta asfaltvägen, bara för att den är enklare? Istället för stigen över ängen som inte riktigt är upptrampat upp än? Och än sen om man inte lyckas, då kan man väl bara vika på en ny stig och försöka igen. Skorna kommer slitas ut längs med, så är det bara, för hur det än ligger till, lever vi bara ett - barfotaliv.






Tidigare inlägg