Godmorgon gott folk. Den senaste timman under denna soliga och otroligt härliga onsdag, har jag både varit ute på en liten solskenstripp liksom klurat på livet. En av de tankar som aldrig riktigt rann ut ur mitt öra, var hur vi svenskar i regel ter oss mot främlingar. (Med främlingar menar jag alla de som slopas bort och som vi inte stannar till och pratar med på stan). Det är bra konstigt egentligen. Att vi hellre står upp i en folktom buss istället för att slå sig ner bredvid någon vi inte känner. Eller delar några enkla och trevliga meningar med någon i busshållskuren. Bara en sån enkel sak som att säga snälla saker och komplimanger till andra, är vi urdåliga på. Varför är det så egentligen? Varför är vi så inskränkta, inåtvända och tråkiga? Jag vet inte om jag är bättre. Men jag är en väldigt sällskapssjuk person. Vilket innebär att om jag är och har varit ensam (eller tyst) en allt för lång stund, börjar jag per aotumatik att prata med vem som helst. Jag kan slänga ur mig Åh, vilken snygg tröja du har till någon förbigående på stan, ge min hand till en äldre dam eller varför inte bjuda tjejerna intill mig på klipporna på jordgubbar, som jag gjorde igår. Varje gång blir den man möter lika chockad, rent ut sagt. Sen kan man lite lätt skymta både det ena och det andra i deras ögon. "Är hon sarastisk?", "Shit, vad obeaglig hon är, vad gör hon?", "Jag vill inte prata med dig", "Gå härfrån", "Varför sitter du bredvid mig? Det finns ju plats där borta". 

Jag blir så trött. Givetvis inte för att alla inte är lika påflugna och jobbiga som mig, utan för hur vi dag in och ut bemöter våra medmänniskor. Ett enkelt och varmt leende kan ju räcka ibland. Men oftast, kan vi inte ens bjuda upp till ett sådant. Varför är det så läskigt att vara trevlig? Nu får jag säkert ett motargument med att "Men, jag är ju blyg". Jo, men hur konstigt är det då att man blir/ är det, när vi växer upp i ett så kallt samhälle? Visst, alla ska sköta sina egna liv till punkt och pricka. Men några instickare om dagen i en främlings liv kan väl inte skada. Jag tror vi missar så otorligt mycket på det. Att inte våga prata med herren bredvid oss på bussen eller den välklädda damen i busskuren. 
 
Igår satt en ensam Linn på klipporna vid Saltholmen, hon krävde inte en lång diskussion om hennes barndom eller hjärtesorger. Allt hon ville ha var att få byta några ord. Så hon gick fram till de jämnåriga tjejerna som låg tre meter bort. Hon hade köpt sig några fina svenska jordugbbar, som de flesta tycker om. Hon tänkte, men om jag bjuder, då blir de glada och då kanske de säger något trevligt tillbaka. Så, Linn staplade sig fram och erbjöd de varsin stor jordubbe. De blev snopna, sneglade lite konstigt på henne, men tog varsin och tackade. Vände sig sedan om, åt de fina jordgubbarna och låtsade sedan som ingenting hade hänt. Linn däremot gick ensam tillbaka till sin del av klippan, lite besviken och satte sig. Hon tittade ner i jordgubbarna i lådan som blivit färre. Skämdes en aning, tog en gubbe och kände smaken av en bitter förlust. Det mina vänner, är inte ett Sverige jag vill leva i. 









lämna ett avtryck i bloggens hjärta


« vem är du? hänger du här ofta?


« din e-postadress? lugn och fin, det är bara jag som ser den.

« har du en egen blogg, hemsida eller något annat dylikt?

nå, vad ville du säga mig?