Onsdag. Skola. Skjortfynd på Myrorna. Skjuts till Fagersanna av Mamma. Kvällsplanerna var att hälsa på hemma hos Fanny i Fagersanna. Hade ju inte varit hemma hos henne tidigare. Så jag inledde besöket med att knacka på hos fel familj, vilket ledde till en rätt stel konversation med en unge, som inte riktigt kunde beskriva vägen. Fast det var inte Fanny så bra på hon heller. Nåväl. Hemma hos rätt hushåll stod maten på bordet. Mums. Var helt utsvluten. Kvällen bjöd på trevliga konversationer om bland annat luftflöjtar och livsproblematik, vi hade glasshävning och kikade på tvprogramm nära hjärtat. Det var en mysig kväll och vid tio tog jag bussen hem till ljusen längs Billingen igen.
 






Trots tiden går och sveper förändringar över varenda slag. Finns du och jag kvar.






"Med ett doft lock för öronen efter kvällens gitarrsolon nere på hamburgerbaren knallade jag och mina två vänner hem i natten. Berusade på lycka och höga på livet. Solen hade trillat ner bakom berget redan några timmar tidigare och ett tunt stjärntäcke började nu omfamna himlavalvet. Det var en perfekt natt. Så perfekt att vi struntade i ta bussen hem. Det var som att den varma sommarluften bodde under våra steg och natten, den var fortfarande var ung. Vi hade all tid i världen. Det fanns tid för omtanke. Tid för oro. Saknad, försiktighet och skam. Orden som ramlade ur våra munnar kom i otakt till midnattsballaden, den som var så vacker. På några av de vitmålade ränderna vid ett av Badhusgatans rödljus slog det mig att jag aldrig går barfota längre. När slutade jag göra det egentligen? Stans gator stod helt stilla och det gjorde även jag. Kan det ha varit då man började inse att man faktiskt kunde trampa på glasskärvor? Då man började inse hur fruktansvärt ont det skulle göra och hur man mycket ville slippa lidandet. Tro det eller ej, jag knöt upp mina vita tygskor iallafall, tog de i vänstra näven och fortsatte gå."
 
Ja, det var det det. Ett av de sista kapitlen i en ganska trasig men ändå en väldigt fin sommarhistoria. Någonting som slog mig lika mycket då som nu är hur ens liv förändras. Med vänner försvinner bakom krönet och aldrig kommer igen. & andra som man alltid vet står där, omfamnade av solens alla strålar, när man kastar blicken mot horisonten i gryningstid. De där personerna som inte kräver tjugofyratimmars underhåll om dagen, utan de som vet att axeln finns där, om de behöver luta sig mot den. & de som vet att skrattet ligger och väntar där i mungipan tills nästa möte. Det är de personerna som klarar de flesta väder. Jag vill att ni, som är de vänner i mitt liv, ska veta hur glad jag är över att ha er. Vare sig ni är grynkorvar, pysslingar, exgrannar, kusinvitaminer eller högstadietöntar. Tack. Jag vill även ber er alla att inte ödsla tid på någon från back in the days som ändå inte uppskattar det. Jag menar, varför klänga fast vid det förflutna? Det bästa vore väl att minnas tiden som hur den var. Istället för hur trasig den kanske blev och är nu. För någonting som jag iallafall har lärt mig med tiden är att det inte spelar någon som helst roll vilket bete du använder, om du slår dig ner vid en sjö utan fisk.